From the daily archives: Wednesday, September 27, 2006
Promenerar på gångvägen mellan Rissne Centrum (( från tunnelbanan )) till det avlånga huset nere vid vägen. Jag är försenad till ett möte. Går där på vägen och funderar över vännen U som jag ska träffa senare på kvällen. Vi ska flyttpacka hennes kök. När jag går där och filosoferar så får jag för mig att slå henne en signal på direkten så det gör jag. Hon svarar så där glatt som hon brukar. Artighetsfraser utväxlas och till slut frågar jag var hon är. -På väg från Rissne upp till tunnelbanan, säger hon. Va? säger jag, det är jag med och i samma stund ser jag henne. Båda skrattar och behändigt nog möts vi just vid en parkbänk som vi slår oss ner på och talar en stund. Härligt väder, härligt sammanträffande. (( sammanträffande eller synkronisitet? )) Jag kommer plötsligt på att jag är ordentligt försenad och sätter fart ner mot kontorskomplexet och U fortsätter mot Tuben. Funderar över hur skumt det är med synkronisitet. Skumt men häftigt.
Ingen nyhet direkt att Kvinnor fortfarande bara har 92 procent av männens löner. Enligt en artikel i Metro nyligen så ligger en genomsnittlig manslön på 26.500:- vilket innebär en skillnad på 2.120:-/månaden.
Helt galet om ni frågar mig. Själv tjänar jag 6.000(!) mindre än min manliga kollega som gör samma sak med likvärdig utbildning. Missförstå mig rätt nu, han är superbra på det han gör och är definitivt värd sin lön…men det är f*n jag också!
Jag har vid flertalet lönesamtal (( ja vi kallar det för lönesamtal här på jobbet då det inte är tal om en förhandling )) påpekat att jag inte står ut med denna skillnad. Den gör mig mindre motiverad och jag känner att min arbetsgivare måste ge mig rimliga skäl till varför jag är värd mindre än min manliga kollega som utför samma arbete.
På Medlingsinstitutet har man tagit fram statistik på att en kvinna med samma ålder, utbildning, arbetstid och yrke som en man tjänar i genomsnitt 92 procent av hans lön.
Jag har genom att sätta mig emot minskat gapet till kollegan till bara 6.000:-, det har nämligen legat på 9.000:-. Det är så att man ser rött. Nästa förhandling, jag menar lönesamtal, ska jag banne mig inte ge mig. Min arbetsgivare har ju för tusan vunnit jämställdhetspris i parti och minut. Hur svårt ska det vara att belöna alla lika oavsett om man sitter eller står när man kissar? Va? VA?
Många hänvisar till att kvinnor oftast innehar låglöneyrken och därför tjänar mindre än män, men i mitt fall så stämmer inte det. Jag har ett höglöneyrke inom en bransch som traditionellt varit mansdominerad, och där kvinnor varit sällsynta fåglar.
Andra säger att Kvinnor har varit dåliga på att förhandla, vilket kanske är sant då vi vanligen inte framhäver det vi är riktigt bra på utan gärna tar i i underkant när vi ska beskriva våra förmågor. Här sägs det ju att män å andra sidan ofta överdriver sina förmågor vid tex en förhandling.
Oavsett vilket så kräver jag lika lön för lika arbete annars måste min arbetsgivare ha ett mycket bra skäl till varför jag inte är värd lika mycket som min manliga kollega. Basta!
Mina andra bloggar
