Bättre lycka den här gången…ja i alla fall på själva varuhuset, det jag skulle ha fanns. Däremot var gratisbussen som ska gå från Regeringsgatan kl 17:00 hela 35! minuter försenad. Envist stod jag kvar och väntade i den kalla blåsten. Väl på bussen så börjar killen framför mig må dåligt, ((det var kondensimma på alla fönster så jag antar att han inte såg ut och blev åkis eller nåt )) han ser sig om efter någon lämplig plats att kasta upp, hittar ingen så han tar helt enkelt och kräks i JC-påsen han har med sig. Av konversationen runt omkring förstod jag att han just köpt en tröja…Lycka till!

När jag sen skulle åka hem igen efter vad som kändes som rekordkort tid på IKEA så fick jag återigen vänta ~30 minuter på den där uppstrajpade gul-blå bussen. För övrigt noterade jag att det inte står Stannar när man trycker på knappen för att stiga av…det står Wegen halte eller något i den stilen. Strange. Nåja, sitter i soffan med en stoooor kopp te och funderar på att krypa ner med nya numret av Elle Interiör som satt fastklämd dubbelvikt i brevlådeinkastet när jag kom hem. Jo det får nog bli så. Kallt här ju!

Roligast idag: U har bokat upp mig en helg framöver för att gå och prova brudklänningar. Dom har spikat ett datum och här ska letas klänning. Jag blev jätteglad att hon frågade mig, känns stort på något sätt att få vara delaktig i hennes/deras lycka även om det så bara handlar om att vara smakråd. Tror vi ska leta reda på lite snygga lingeries också minsann…vad tror du om den här kreationen U? Kan det vara något?

Kompisen Mats mailade över en bild på en ko med medföljande text: “Såg den här på Järvafältet…och tänkte på dig ”. Tur att vi har högt i tak och att han vet att jag formligen avgudar kossor =)

Jag kan berätta om en man som med kärlek i rösten kläckte ur sig “min lilla ko” till sin fru. Jag är säker på att det var kärleksfullt menat men han får sota för det ska ni veta…hihi.

Tack Mats för den fina kon, just Highland Cattle är min favosort när det kommer till kossor.

Jag tog mig ut på stan och gjorde ett tappert försök att shoppade mig glad igen. Det lyckades väl i typ 15 minuter. Men nu har jag i alla fall lite nya underkläder. Istället för att kura ihop mig till en liten boll under täcket som var planen lagade jag mat som jag sedan slängde för att det var oätligt. Bakade scones och drack te istället. Kände hur värmen spred sig i hela kroppen.

J ringde och önskade godnatt. Asså det här är ju säkert en djävla knepig sits för honom med. Hoppas allt blir som det var innan och att vi kan fokusera på att leva vårt liv tillsammans igen. Tror det men jag vet ju hur jag fungerar och det kan nog ta ett tag att “mjuka upp” mig igen. Har jag väl börjat stänga av så går det liksom bara av farten.

Jag är mästarinna på att stänga av. Har gjort det sedan jag var liten så det är jag riktigt bra på. Det är mitt mest effektiva skydd i situationer som jag mår dåligt av. Det är rätt enkelt faktiskt. Man intalar sig bara att det onda inte finns och på så sätt klarar man sig utmärkt…men dessvärre bara ett tag. Jag gillar inte den här “stänga av”-delen av mig själv även om den ur ett perfektionistiskt perspektiv är fulländad. Den här delen av mig skrämmer mig lite, den är så effektiv och envis.

Satt på bussen en dag med en gammal vän. Rätt som det är säger hon -”Haa…där satt den…006!”

Jag tittade förvånat på henne -”006?“. Hon förklarade att hon för ett tag sedan hade börjat räkna nummerplåtar på bilar och nu var hon helt fast. Jisses tänkte jag, och började undra om hon var helt från vettet.

Så läser jag i tidningen idag om en hel rörelse som kallas för Platespotting. Tydligen helt utbrett. Funkar som ett slags vägarnas fågelskådning. En sån där lek som min pappa sa åt mig att leka när jag, så fort vi lämnat Örebro kommun på väg upp till Funäsdalen frågade -”Är vi framme snart?“. Å andra sidan ska jag kanske inte ska kasta sten i glashus i och med att jag/vi på väg till och från Öland ropade Pax när vi såg långtradarnas lyktor. Visade det sig vara ett dubbelsläp gav det + och enkelsläp -.
Ja jisses…

Platespotting – en klassisk “underhållning-på-långresan-lek” som växt sig större än så.

Tanken är enkel – det hela går ut på att ge sig ut bland våra fordon på vägarna och leta efter de med registreringsskyltar. Hittar man en som har sifferkombinationen 001 så är man igång – och fast. För sedan är det 002 man ska finna, följt av 003 och 004 osv. Det slutgiltiga målet är förstås att komma upp till den sista sifferkombinationen, 999, och spotta (vilket betyder att se) den.

Därefter brukar det rulla på och när man börjar närma sig nummer 100 är man så inne i det här att det är lätt hänt att man tar det hela till en än seriösare nivå och börjar meka ihop en egen site till leken, det gällde i alla fall oss. Och nu ser du resultatet – så regga dig här och ge dig sen ut och spotta!

Källa:www.platespotting.com

Jag får ju skylla mig själv. Dra iväg till IKEA en lönehelg är ju som att be om söndertrasade hälsenor, armbågar i revbenen, milslånga köer och skrikande barn. Tog en jätteskön promenad till Zinkensdamm där jag drack te med U som just flyttat in i en ny, fin lägenhet med sin A. Söder är förövrigt fullt med kuliga klisterlappar och klotter. Hade som tur var med mig kameran.

Tuben från Zinken till Fruängen. Buss 707 till IKEA bara för att upptäcka att det jag skulle ha var slut. Jaahaap…som tröst (eller hämd) följde jag min kära mors exempel…satte ett större antal äggklockor (( det låg 100-tals i en låda och jag lät mig inte generas )) på 5 minuter. Stod dock inte kvar för att höra dem sätta igång och ringa.

Döm om min förvåning när jag senast var på IKEA med mamma och ser hur isdrottningen i egen hög person går fram till äggklockorna och helt sonika börjar dra upp dom. Jag frågade vad 17 hon pysslade med och fick svaret -”Jag drar upp äggklockor, det är så kul att se hur folk reagerar när dom börjar ringa“. Den gången himlade jag med ögonen och släpade henne med
mig därifrån. Nu var jag inte mycket sämre själv. Jag antar att mamma brukar stanna kvar för att se hur det lilla pranket tas emot. Jag däremot styrde kosan tillbaka till City med min IKEA-kasse. Ja just ja…busschaffisen körde fel så vi fick en tur ut på motorvägen innan han fick en möjlighet att vända, åka tillbaka och ta de hållplatser han missat och sen komma tillbaka in på rätt rutt igen.

Har därefter städat hela lägenheten, dammtorkat, tvättat kläder och plockat undan prylar som låg slängda i hela lägenheten. J ringde för en stund sedan. Känns skönt att höra hans röst.

Jag är arg, ledsen, frustrerad, upprörd, allt på en och samma gång. Lång historia som bara blir värre och värre för varje dag som går. Klumpen i bröstet växer för varje dag, varje telefonsamtal…De senaste dagarna har allt bara vänts upp och ner och jag känner mig utelämnad till en situation som ingen av oss kan påverka. Av erfarenhet vet jag att det är förödande för mig och därför måste jag återfå kontrollen…på mitt sätt, det enda sättet som är möjligt just nu. Hur kommer det sig att när man är olycklig så sniglar sig tiden fram och när man är lycklig så går den alltid för fort? Saknar dig så otroligt mycket.