Varje morgon sätter jag mig på exakt samma säte på bussen som tar mig in till stan. När bussen åker förbi Stadshuset blickar jag bort mot Riddarholmen och dess vackra kyrktorn, sedan bort mot Mariaberget och alla de fina husen som klamrar sig fast på sluttningen ner mot Riddarfjärdens blanka vatten.
När bussen kommer fram till rondellen vid det gamla anrika operahuset noterar jag alltid om konungaflaggan (den tretungade flaggan som signalerar att vår kung är på slottet) vajar från sin stång. Väl på jobbet brer jag min morgonmacka, samma brödtyp och pålägg dag ut och dag in. Jag skulle kunna räkna upp otaligt fler rituella inslag i min vardag. Undrar om det är ett av de drag som gör oss till människor, eller som snarare skiljer oss från djuren? Jag antar att människan finner trygghet i repetetiva händelser, något känt, något vi kan förutspå. Tryggt javisst, men ack så tråkigt.
Tror jag ska ta tunnelbanan till jobbet på måndag, bara för omväxlings skull. Slutar väl med att jag går direkt till höger innanför t-banedörrarna och sätter mig på det gamla vanliga sätet vid fönstret med ansiktet i färdriktningen. Patetiskt.
Sharing is caring
Mina andra bloggar
