Brudens klädsel har ju alltid varit föremål för skrock. Det sägs till exempel att om man har dragit på sig bröllopsstassen utan att vara i färd med att faktiskt gifta sig så innebär det att man aldrig blir gift…något jag skulle ha tänkt på innan jag modellade brudklänningar två år på raken.

Något som följer med bröllopsplaneringen och då i synnerhet när det gäller brudens klädsel är det där med att hitta “något gammalt, något nytt, något lånat, något blått”. Det gamla för att påminna om det som varit, något nytt som symbol för det nya bruden kliver in i, något lånat för att behålla vänner och något blått som symbol för hoppet.

Jag fick i uppdrag av Ulrika (the bride to be) att få fram något gammalt och blått och då gärna ett strumpeband. Jag browsade igenom de andrahandsaffärer jag känner till men kammade noll, ingen hade gamla blå strumpeband. Nöden är ju som känt uppfinningarnas moder så jag satt helt sonika igång och tillverkade ett eget strumpeband av en gammal fin spets och ett blått band.

Även om jag inte har möjlighet att åka med till Antigua och bevittna den stora händelsen så vet du att jag är med er i tanken sweety och kom ihåg nu Ulrika att den som svarar “JA” högst blir den som får bestämma mest. Sådeså!

Expressen har testat semlor över hela stan och visst är det en slående skillnad mellan Östermalmssemlor och Södersemlor?! Skulle välja sunksemlan rakt av.

Jag och en kompis masade oss iväg och tränade igår…och det känns idag kan jag meddela. Värre lär det bli i morgon. Vi hittade båda på alla möjliga ursäkter för att slippa men tog oss i kragen till slut. Skönt när man väl kommer iväg. Måste bli bättre på det här med regelbundenhet bara…

Jag kommer på mig själv med att sakna det knastrande ljudet av en vinylskiva. Det är liksom inte samma känsla i ljudet från en CD-skiva. Det låg alldeles som en förväntan i att höra knastret precis innan skivans första spår strömmade ut i högtalarna. Knastret blev till ett intro.

Jag har lagt märke till att en del artister lägger på vinylknaster på sina låtar. Undrar vilken känsla dom är ute efter? Nostalgi skulle jag tippa.

Vinylknaster är vackert.

Vi har en jättefin “Ingen reklam tack“-skylt på dörren vilket naturligtvis gör att mängden djävligt ointressant post minskar. Tyvärrrr får man inte heller IKEA-katalogen när man har en sådan däringa skylt men IKEA är ju ett modernt företag som har snappat upp tidens anda och gjort sin världskända katalog tillgänglig via nätet också. Inte riktigt samma känsla som att bläddra blad i den glossiga katalogen men det funkar för mig.
Här återfinns IKEA-katalogen på webben

Artikel i Expressen