Jag måste säga att jag har en nyvunnen förståelse för alla de som inte går så fort, som inte känner sig säkra när dom kliver på bussen förren dom sitter ner, (( busschaffisar som kör ryckigt gillar vi inte numer! )) Dock kan jag inte riktigt ta att jag blir omgådd av gamla tanter när jag är ute och promenerar. Oh grämelse! Jocke kallar mig för sin lilla 70-åring och jag känner mig verkligen som en sån just nu med en rygg som värker vid varje steg jag tar och som motarbeter mig 24/7.
Det fick mig i alla fall att fundera över hur djävla bra man har det egentligen. Jag är nästan aldrig sjuk och väldigt sällan hämmad av kroppsliga krämpor. Jag har haft det förspänt hittills helt enkelt.
Jag tänker på kära S som har burit sitt diskbråck, sin operation och sin efterföljande konvalecense med otroligt grace. Hon har bevisligen haft jätteont under en väldigt lång tid och aldrig har hon klagat.
Hon har haft problem i tunnelbana och på bussar med att dämpa alla ryck och hårda inbromsningar. Hon har sällan eller aldrig hittat avlastning för sitt onda men gjort det bästa av det. Mycket imponerande. Jag ska verkligen försöka att inte klaga så mycket över det här och försöka hålla S i åtanke när jag nästa gång blir omsprungen av en pensionär.
Jocke har varit absolut toppen och passat upp och tagit hand om mig. Han är en skatt. Jag gillar verkligen den här “in sickness and in health”-biten 
Sharing is caring
Mina andra bloggar
