Kinesisk delfin utrotad – but what if?

“För första gången på 50 år har ett stort ryggradsdjur försvunnit från jordens yta. Förlusten av en så unik och karismatisk art är en chockerande tragedi”, skriver Sam Turvey i en rapport som citeras av The Guardian.

Kinas utrotade delfin

Helt förbytt att vi utrotar djur. Det är ju helt oersättligt att utplåna djurarter. Vi skulle kanske kunna klona fram en delfin till kina men jag har ett bättre, helt seriös, förslag.

Amazonas rosa delfin

När jag var i Colombia och Amazonas på slutet av 80-talet så fanns det i amazonasflodens grumliga vatten floddelfiner. Dom ser exakt ut som den kinesiska med den avvikelsen att i Amazonas är dom svagt rosa pga att födan mestadels består av skaldjur. Skulle man då inte kunna plantera in denna söta floddelfin från Amazonas till kina?

Det finns ju idag ett antal invasiva arter (dvs arter som med människans avsiktliga eller oavsiktliga hjälp spritts utanför sitt naturliga utbredningsområde och etablerat sig i så stor omfattning att det fått stora ibland katastrofala konsekvenser för den ursprungliga
floran och faunan) och att det historiskt sett aldrig har gått speciellt bra att inplantera djur i miljöer där de naturligt inte existerar.

Men kan man inte här byta en delfinart mot den andra? Ja jag ser ju ekorrhjulet. Finns det då inga skaldjur i kinas floder ja då måsta man plantera in dom för att den sydamerikanska delfinen ska överleva…unt zo witer. Men håll med om att tanken var god.

Läs mer om den kinesiska delfinen på Dn.se

Införsel av djur som gått snett

De kanske mest kända exemplen
på införsel av arter som fått omfattande konsekvenser
står att finna i Australien och på Nya Zeeland.
Främst kanske den europeiska vildkaninen Oryctolagus
cuniculus som infördes till delstaten Victoria 1859 av en
godsägare, Mr. Austin, som ville ha någonting att jaga
på sina marker. Redan tidigare hade domesticerade
kaniner införts upprepade gånger (första gången 1788),
men de högst 24 individer av helt eller nästan genuint
vilt ursprung som 1859 kom med clippern Lightning –
och som släpptes ut nära Geelong i Victoria – förökade
sig snabbt och sex år senare hade ca 20 000 kaniner
skjutits, men populationen var fortfarande stadd
i tillväxt. Under ett halvsekel spred sig kaninen, och
de åstadkom ofantliga skador på grödor över större
delen av kontinenten utom i de allra nordligaste delarna.
Man började med att försöka sätta upp stora
stängsel för att kontrollera spridningen, vilket inte helt
hindrade densamma. Sedan försökte man infektera
kaninerna genom att införa kaninpest, myxomatos,
vilket inledningsvis hade god verkan tills utvecklingen
ledde till en balans mellan olika mindre virulenta linjer
av viruset (Fenner & Ratcliffe 1965), något som
också kunnat iakttagas i Europa. Några naturliga fiender
till kaninen fanns inte heller i Australien, eftersom
den sedan länge införda vilda hunden, dingon, hade
anpassat sig till att jaga pungdjur

Källa: Arternas rika värld – varför bevara biologisk mångfald?