Kan det vara så att integriteten verkligen är som syre, något som är livsviktigt men som man inte saknar förrän det tas ifrån en?
Jag fick en mycket intressant bok av min kära vän och kollega Peter F. Efter att våra samtal ibland har halkat in på övervakningssamhällets för- och nackdelar så tyckte han att jag skulle läsa boken: Välkommen till övervakningssamhället av kristoffer Gunnartz. En riktigt bra granskande vetenskapsjournalistisk som gav mig många nya insikter.
Jag har alltid känt att ett visst mått av övervakning är nödvändigt för att jag ska känna mig trygg på tex nattliga tunnelbanetåg och obefolkade mörka ställen. Däremot fick boken mig att inse att det kan och har skett en ändamålsglidning med övervakningen vilket (om man har otur) leder till ett oacceptabelt integritetsintrång. I vissa länder har tex information från vägtullskameror använts av svartsjuka män för att hitta sina identitetsskyddade före detta fruar. Tror inte det var meningen med själva vägtullssystemet…men så hur skyddar man sig från att insamlad information inte missbrukas?
Hur ser ni på att möjligen ha en kamera i varje gathörn som registrerar vad som försiggår? Skulle övervakning göra att ni känner en integritetskränkning?
Sharing is caring
One Response to You don’t miss it til it’s gone…
Leave a Reply
Mina andra bloggar
Det är egentligen inte övervakningen i sig som är bekymret som jag ser det, utan just ändamålsglidningen i de stiftade lagarna.
Plötsligt fins det lagrum för åsiktsregistrering och jag vet inte vad.
Vad gäller biltullarna så lovade man exempelvis att det enbart skulle användas till skatteinsamling, men såvitt jag vet så dröjde det inte mer än en vecka förrän Stockholmspolisen begärde – och fick ut – uppgifter som en specifik bils rörelser i samband med något brott.