From the monthly archives: February 2010
Jag lyssnar på: No One Knows – Queens of the Stone Age
Jag producerar: slides. Inga 5 in 10′s här inte. Nej, här går jag all out med minst 20 bullets per slide. Nej ni kan vara lugna, det blir mer i stil med processkartor. Lite mer lättsmält. Man måste ju föregå med gott exempel liksom.
Har letat fram: mitt pass…det bär av till Estland i veckan. Har varit i Tallin en gång tidigare, höll ett möte i hela tre timmar innan vi flög vidare till Riga i Lettland.
Jag tycker om: snön. Alla klagar och gnäller men vad fan…passa på och njut, snart är den borta.
Några av mina bästa vänner: drar till Alperna nu i veckan, Les Gets närmare bestämt, och jag kan inte åka med av olika anledningar. Känns surt men jag får vältra mig i snön här hemma istället och anordna AfterSki i Freddan. Kommer ni?
Jag avskyr när folk: blir klängiga…nej lite lagom distans känns bra.
Jag kommer aldrig: att bli färdig med mina väskprojekt. Jag och Mamma gjorde vårt bästa förra helgen och tydligen har jag valt ett superavancerat mönster. Jag som tittade på det och tänkte; -Hur svårt kan det va?
Sist jag grät var: igår kväll när jag tittade på en sorglig film.
När jag vaknar på morgonen: Kommer Doris över och lägger en tass i ansiktet på mig. Precis som att hon legat och väntat på att klockan ska ringa. Sen kelar vi en stund innan det är dags att hoppa in i duschen.
Innan jag går och lägger mig: matar jag av ett avsnitt av West Wing. Det är fasligt vad bra den serien är! Att jag missat den alla dessa år. Nåja, får vara glad att jag till slut tog mitt förnuft till fånga.
Just nu tänker jag på: vilka tillfälligheter livet serverar varje dag. Om ni inte hänger med i vad jag menar så Googla på Synchronicity. Ståpäls!
Idag har jag: som vanligt 4 möten back-to-back. Tur att jag inte ska vara så operativ eller hur det nu var *ler cyniskt*
Imorgon ska jag: äta lunch med två härliga personer som jag har förmånen att få ha i mitt liv.
Idag har jag på mig: svart, svart och återigen svart. Och (Motgift, håll för ögonen nu) en pälsjacka. Där inne är det som i ett värmeskåp, Inget, och då menar jag INGET går igenom den jackan.
Har precis: varit ute med Doris på lunchen. Jag kan meddela att det är svinkallt och myggfritt. Hon har varit på min systers jobb ett par dagar, hon löper nämligen (asså Doris, inte syster *Ler*) och får inte vara på hunddagis och som tur är jobbar min syster nära mig så att jag hinner ta ut jycken på lunchen. Hon stod mest och stirrade argsint på mig det lilla monstret…det är riktigt kallt för hennes små tassar nu.
Idag åt jag: Havregrynsgröt med lingon till lunch. Fantastiskt gott!
Annars känner jag: mig utvilad i dag, har haft en ultraslapp och skön helg.
Jag skulle behöva: ett gäng ordentliga kramar och kyssar right about now.
Kan inte få nog av: Klementinerna som finns i våra fruktkorgar på jobbet. Eller är det möjligen Mandariner för vem fan kan se skillnad?
Hur har dom lyckats…gud ska veta att jag har hår till det men är verkligen inte flink nog i fingrarna…om jag nu skulle lyckas klura ut hur man gör en så formidabel fläta som denna.
Jag har just fått min nya kanariegula lilla dagbok. Keel’s Simple Diary levererar dagliga axiom, “fill-in-the-blanks”-rader, flervalsfrågor, och andra listiga sätt att hålla ordning på vad som hänt under dagen (se insidan här och här).
Att föra dagbok på traditionellt sätt har alltid känts så jobbigt till nu. Det finurliga med Simple Diary är att man inte måste skriva varje dag eller ens på sidan som står nästa på tur…välj en sida helt enkelt, skriv in dagens datum på sidan, och börja fyll i. Jag lovar….att föra dagbok blir sig aldrig likt igen.
Bästa pris hittar du här.
Sedan universitetsstudierna är W.H.Auden en klar favorit bland brittiska poeter. Jag ryser när jag läser den här dikten som användes i filmen 4 bröllop och en begravning. Ståpäls I tell you. För mig väcker den minnen av en förlust i vänkretsen där vi använde en strof ur den här dikten i the obituary: “He was my North, my South, my East and West,
My working week and my Sunday rest.”
Scenografiskt är Bright Star den vackraste film jag sett.
Handlingen rör sig kring Fanny Brawne och hennes kärlek för Keats. Jag lärde mig uppskatta John Keats när jag läste engelsk litteraturhistoria på universitetet. Hans texter fastnade hos mig. På samma sätt om Mr Keats poeis fångar mina sinnen har den här filmen fångat mig. Den är fantastiskt sceniastisk, färgglad, vacker och olycklig.
Istället för att försöka göra historien rättvisa med mina egna ord så får ni läsa vad en annan bloggare har att säga om den.
Like his poetry, it prizes the senses – experience before concept: in colour – rich coordinations of costume and foliage in purples, pinks, blues and earthier tones; in texture – softness of velvet or cotton on treetop brush and hardwood skirting; in sound – vocal and natural harmonies. Love is regarded in its tactile qualities – what more can art aspire to articulate? Each movement – first encounter, discovery, pursuit, withdrawal, physical contact, separation, correspondence, loss, rediscovery, isolation, consummation, twilight, conclusion – is treated briskly with plot, yet spun into luxurious tapestry of emotion and affect.
Her advances are as ambivalent, coy or beguiling, as the jokes of her nemesis, Charles Brown. They are measured in expressions and silence. Keats’ defeated desire hides beneath furrowed brow and protean enthusiasm. Campion summons susurrant notes at each ecstatic touch, when hands first meet, when lips embrace and when hands burrow through hair. Keats worries he may catch alight. Abbie Cornish grasps and claws at the void as Brawne receives nothing from her distant love. Murmurs speak to her joy at a beautiful letter, as do kisses for Toots. The world changes colour and season with her mood, which in turn stems from these gestures. She kneels, her hands roam across the fabrics of his robes as he silently pleads forgiveness. As he summons the verse of bright star, his head rests on her breast, rising and falling, her kiss on the crown of his head. Trapped beyond reach, his sickbed mere inches through the wall, she rests a cheek against cold boards.
SE DEN!
Bright Star
Bright star, would I were steadfast as thou art —
Not in lone splendour hung aloft the night
And watching, with eternal lids apart,
Like Nature’s patient, sleepless Eremite,
The moving waters at their priestlike task
Of pure ablution round earth’s human shores,
Or gazing on the new soft-fallen mask
Of snow upon the mountains and the moors —
No — yet still stedfast, still unchangeable,
Pillow’d upon my fair love’s ripening breast,
To feel for ever its soft fall and swell,
Awake for ever in a sweet unrest,
Still, still to hear her tender-taken breath,
And so live ever — or else swoon to death.
Önskar att jag var lite flink med fingrarna för då skulle jag bära den här underbara frisyren varje dag!
By anasantos på Flickr
Mina andra bloggar
