Ja vad ska man säga….det har varit en toppenhelg på Sweden Rock i Sölvesborg. Efter 8 (!) timmar i bil kom vi till Sölves och efter ytterligare två timmars snurrande runt stan/byn för att hitta rondellen där man svänger av till Norje så var vi framme. Mina två färdkamrater var ordentligt överförfriskade när vi kom ner. Jag hade tagit över ratten i Jönköping och dom andra korkade upp…tror fan dom slängde korken också för det var liksom ingen hejd på dom.

Vi kom hursomhelst fram sent om sider, stuvade in oss i huset där 50 (ja du läste rätt) personer bodde. Det var 10 st våningssängar huller om buller bara i vardagsrummet där vi sov. Ja sedan korkade även jag upp och kvällen var igång. Vi hade inga biljetter till onsdagens konserter så vi hängde i en bar utanför själva festivalområdet där vi sprang på en massa kul folk. Bland annat ett par holländska bröder (bikers/sjömän vilket dom själva påpekade var värsta sortens män) som skulle hoja upp till Nordkap. Vi var ju fler som påpekade att dom måste vara galna! Till slut stannade dom två dagar på festivalen innan dom drog vidare. Vi lär säkert träffa på dom igen i sommar för det vankas fest i Norge (med G).

Dag två vaknade vi i toppform, taggade som tusan och efter en toppenfin frulle bestående av ägg, te/kaffe, mackor, fil, och jos för 40:- var det tre förväntansfulla brudar som skulle hämta ut sina biljetter/festivalband….och det skulle alla andra med 3-dagarsbiljett också.

Och som ni ser på bilden här under så var det just den briljanta idén som alla andra också fått. Här ser ni ungefär halva kön.

Miss Å hittade självklart ett par stövlar =)

Och Miss N hittade en klockren men inte helt godkänd förkromad kruka.

När vi äntligen kom in så hade Stone Sour redan börjat. Det var det första bandet jag laddat för så det var lite surt att jag missade starten men bättre planering av biljettuthämtning till nästa år.

Som ni ser hade sångaren och hela bandet en laid back stil, och tyvärr höll dom inte ihop konserten alls. Eller i alla fall inte i paritet med mina förväntningar. Det saknades stuns, dom hade inget mellansnack (vilket inte alltid behövs men som här hade gjort susen) och det uppstod tystnader på säkert 30-40 sekunder mellan låtarna och ingen ens klinkade på ett instrument eller kommunicerade med oss i publiken. Mycket dåligt liveband får jag säga. Det kändes mest som att dom repade. Ja och här nere ser ni t.o.m hur sångaren sitter ner och sjunger (!)

På tal om laid back så tyckte inte jag att jag nödvändigtvis var tvungen att SE Stone Sour utan att det räckte gott och väl med att höra dom så vi gick längst bak, la oss på gräset och drack lite öl. Soft.

Dom här tjejerna skapade lite uppståndelse med sina minimala röda lackmunderingar så Miss N passade på att linslusa med dom.

Vi träffade en hel rad jättehärliga människor som vi hängde med hela helgen och resten av festivalen. Här har vi Mr A från Götet. Två meter långt med svällande muskler, långt glänsande svart hår och världens humor och supertrevlig.

Tyvärr är det alltid för lång kö till Bajamaja och jag är för pryd (tro’t eller ej) för att sätta mig utanför. Dock var det en tjej i sällskapet som inte fegade ur när det väl knep och hon fick den härliga kommentaren -”tack för ett bra fotografi” när hon var klar och drog upp byxorna. HAHAHAHA.

Annars var det många bra band även om spellistan inte var lika bra som tidigare år. Den jag blev mest överrumplad över var Gary Moore. Fisatan vad bra det var!

Och som ni ser var det aldrig en tråkig sekund =)

Dio Tribute med tal och tyst minut. Såg ett och annat vått öga och det berodde inte på regnet kan jag meddela.

Mellan konserterna och när det regnade för mycket satt vi i husbussen som var parkerad innanför nasarnas stånd och mös.

Dan Reed bjöd på en underbar Dio Tribute.

Aerosmith rockade loss och hade energi efter alla dessa år. Det såg ut som att dom hade kul på scen eller så är dom så tajta att dom med lätthet drar av en spelning i sömnen.

Miss Å och jag softar mellan spelsetten och regnskurarna.

Folk i alla åldrar rockade loss.

Och helt plötligt dök min gamla vän Mr T upp i vimlet. Har inte setts på säkert 15 år men han var sig lik till sättet men med lite mindre hår. Skitkul att träffa honom och han kände Miss N på något invecklat sätt.

Cinderella var en total nostalgitripp…

Sköna Mr M från Nyköping dök upp. Jag visste det inte då men han skulle komma att bli mannen i mitt liv <3

Ett par Uppsalabor med hjärtat på rätt ställe. Vi skulle tagit varandras nr men det blev liksom inte av där i röran. Vi hade totalt samma musiksmak så det hade varit trevliga konsertkompisar.

Partygänget

Billy idol gav nytt ansikte åt Rock á Billy…drag men inte så musikaliskt bra som ni märker på den här filmen. Han måste väl närma sig de 60 va?!

Festivalens absoluta besvikelse var väl i alla fall Guns and Fuckn’ Roses som lät oss vänta i 50 minuter. Vi buade ut honom och gick därifrån. Vilka djävla divalater från en hasbeen som spelar i vad som känns som ett coverband. Nej istället gick vi och tittade på Stratovarius som ägde och som faktiskt ville stå på scen och uppträda. Vad jag kunde se så hade dom ingen bas utan en basgitarr så deras sound var lite speciellt. Jag var överlycklig. Härligt att upptäcka ett nytt band!

Ja sen var festivalen slut för det här året. På söndagen styrde vi kosan mot Stockholm igen och efter 9 timmar i bilen var vi äntligen hemma. På  måndagen hade jag mer eller mindre tappat rösten (efter allt skrikande och överröstande) och var seriöst bakis ända till onsdag förmiddag. Men…jag skulle inte tveka att göra om det nästa helg.