Currently viewing the category:
"Energikick"
att dom är för mesiga, i alla fall i mina öron.
Jag saknar distade gitarrer, dubbla baskaggar och ett högt tempo. Deras musik är lite för mellow för min smak….men publiken på Hovet tyckte nog annorlunda. Stämningen nådde ända upp till jumbotronen.
Jag var ju tvungen att läsa på om bandet och uppfattar absolut varför dom blivit så kända. Dom är duktiga musiker och dom gör sin sak. Tydligen var det sångaren Michael Paulsen som drog ihop bandet 2002. Han ville spela Heavy Metal med en dragning åt Trad Rock och det gör ju Volbeat med besked. Det gjorde också att jag inte helt kunde klura ut sångarens image.
Han är hårt tattuerad som en rocker, har en kotlettfrippa som en Rock-a-Billy-snubbe, svarta baggy slacks, vita hängslen som hänger ner utmed benen från ett svart nitbälte och till det Converse. Han känns som en djävligt eklektisk kille. Och sen läste jag mig till att han älskar Elvis och där tror jag mig hitta i alla fall lite av förklaringen då American Trad Rock är lite South boogie and blues-baserad. Det kanske är därför jag upplever Volbeats sound som en rockig typ av Country.
Volbeat har spelat på flertalet större internationella festivaler, öppnat för bland annat Metallica och Megadeath så ja, okejdå…dom får godkänt.
Nu laddar vi om inför nästa konsert som är Bullet for My Valentine. Hoppas på en lugnare tillställning än förra gången jag såg dom.
Är det inte häftigt med sådana där möten där man helt plötsligt står ansikte mot ansikte med någon som så otroligt väl matchar alla önskningar man kan ha?! När man känner igen sig själv i den andres åsikter, känslor och önskningar. När allt ställs på sin spets, tippar över och landar precis där det borde. Känslan är överväldigande och totalt ashäftig!
Kom till Universitetet vid 12-snåret och tappade ganska raskt bort dom jag gick dit med. Inte helt lätt att hitta varandra igen med 47.000 personer på plats. Men, jag är en stor kicka så jag såg tre band själv (Anthrax, Hammerfall och Slayer) innan jag lyckades få tag på Mr P och grabbarna jag såg Maiden med 2008 då under helt andra väderförhållanden. Telefonnätet låg nere mer eller mindre hela tiden så det var bara ren tur om man fick iväg ett textmeddelande då och då. Vid det här laget kommer det nog inte som någon nyhet att hela Stora Skuggan förvandlades till en leråker på nolltid. Bitvis spöregnade det horisontellt så jag var blöt upp till ljumskarna.
Vi klafsade runt i leran mellan de två scenerna där banden vi ville se spelade vilket var växelvis på den stora och den lilla. Djävla dåligt upplägg om du frågar mig men av någon konstig anledning så fick varken det eller det pissiga vädret mig på dåligt humör. Jag skrattade mest hela tiden, njöt av trevligt sällskap, rökte cigarr och försökte hålla regnet utanför min regncape.
Sen såg vi Iggy Pop som formligen studsade runt på scen och nere i publikhavet till säkerhetssnubbarnas förtret. Han var lika heroin-deffad som sist jag såg honom 1986 på Brunnsparken i Örebro då han delade scen med vår lokala Lolita Pop.
Bild: Sonisphere
Därefter klafsade vi till stora scenen och såg Alice Cooper som gjorde en superbra spelning. Han verkade ha kul och spexade med halshuggningar och annat. Gillade dock inte hur han höll på och kastade med och förnedrade en “live size”-docka föreställande en kvinna. Förstod inte poängen. Annars rent musikaliskt var det toppen.
Bild: Sonisphere
Sen bar det iväg till lilla scenen och Mütley Crüe som råkade ut för kastvindar och därmed urkass ljud. Vince var skrikigare än vanligt och höll inte helt och hållet. Han sjöng fel och verkade allmänt lite av banan. Vi noterade att Nikki hade lite nya tattueringar, vilket självklart inte är helt konstigt. Funderar själv på att boka tid med hans donna när vi åker på hojsemester i USA nästa sommar.
Bild: Sonisphere
Tommy var sig lik och setupen var exakt samma som när jag senast såg dom i Globen. Vince och Mick kliver av och gör något (vem vet vad) backstage, Tommy kliver fram och jiddrar om Svenska flickor följt av en massa Mother Fuckers, etc. Vi har tydligen vunnit Mother Fuckers of the Year i Stockholm. Sen istället för en Jim Beam flaska som förra gången så kastar han en pet-flaska med vatten på publiken innan han sätter sig bakom trummorna igen och han och Nikki battlar lite innan resten av bandet kommer ut igen. Kul att se att Mr Mars såg kry ut i alla fall.
Bild: Sonisphere
Sen till slut var det dags för Iron Maiden att avsluta och det gjorde dom med besked och det var faktiskt uppehåll under hela spelningen. Det var fantastiskt bra ljud och dom gjorde mycket bra ifrån sig. Klasskillnaden var pinsamt uppenbar i jämförelse med de andra akterna. Här kommer ett smakprov på “Fear of the dark”.
Och när dom sista tonerna klingade ut så tog vi oss ut från Stora Skuggan samtidigt som alla himlens portar öppnade sig och hällde vatten över oss samtidigt som blixtarna lyste upp himlen så att det nästan liknade dagsljus. Vi bestämde oss trots det att promenerade tillbaka till stan via Mc Donald’s, Odenplan istället för att trängas med alla hemvändande rockers. Vi passade på att tvätta våra skor i alla vattenpussar vi kunde hitta och själv avslutade jag kvällen/natten i Fredhälls plaskdam där det 30cm höga vattnet fick tvätta av mig en bit upp på benen. Efter det såg dosorna nästan rena ut och idag har dom efter en maskintvätt återfått livsgnistan även om nitarna kanske är lite rostiga på sina ställen…the things you do for Music!
I fredags hängde jag på Sweden Rock-grabbarna på SM-finalen i Battle of the tribute bands på Tyrol. Jag hade inga större förväntningar på kvällen och min inställning var lite i stil med “En hel kväll fylld med Covers….Hur kul kan det va?” Och kanske just därför blev det en otroligt lyckad kväll. Jag hade verkligen svinkul. Jag och Tommy stod längst fram och hoppade av ren lycka till tributes för Metallica, Rage Against The Machine, Led Zeppelin, Heart, Accept, Mötley Crüe och Queen. Det var fantastiskt hög stämning och publiken drog igång en Mosh-pit som jag gjorde allt för att inte dras in i, vilket är mer eller mindre omöjlig när man står längst fram och redan hoppar.
Ja det var en lyckad kväll. Kände mig en aning överserverad på lördagen när jag vaknade (skyll sig själv) så lördagen blev extremt lugn, blev bjuden på middag hos Mr O och underbart söta lilla Miss N (som väldigt subtilt påpekade fram emot 21-snåret…”Pappa, jag vill att dom ska gå”. Hahaha…Dom är ju för underbara dom små liven). Söndagen innehöll träning och allmänt slappande i soffan med en kelsjuk Doris. Ja det var väl den helgen i runda slängar. Sweet!
Har just kommit hem efter en fantastiskt trevlig kväll på favorithaket Judit & Bertil. Känner mig glad och full av tillförsikt…det finns riktigt bra folk därute om ni inte visste det =)
Tack o go’natt
Det är 9.86 km runt Årstaviken. Det går inte fort med Doris kan jag meddela. Vi höll på i två timmar. Någonstans i mitten kom hon in i andra andningen och vi fick upp lite fart. Det här fina vädret lockar verkligen ut Stockholmarna ur sina hem. Folk släpar runt på sina barnvagnar och hundar runt viken, några våghalsar går på isen. Jag vågade inte för om (vet att det vore höjden av otur) jag gick igenom så skulle jag ha fullt upp med att själv komma upp ur vattnet så det skulle bli rätt meckigt med en sprattlande, vattenskygg hund. Så det blev den slaskiga och väl upptrampade gångvägen runt viken. Funkar det med. Längtar till våren då man kan spendera en hel dag runt Årstaviken. Börja med en frulle på Vurma Bergsundsstrand, gå runt viken och sedan avsluta med en fika på Tubby och en lunch på Nyfiken Gul där man grillar sin egen mat. Inte långt kvar nu…
Helgmorgon igen. Finns det något härligare än att vakna av egen motor? Doris är alltid vaken före mig och när jag slår upp dom blå vill hon kela. Härligt att efter en dusch och en morgonpromenad med det lilla monstret få laga iordning en god frukost och fundera över resten av dagen. Känner mig lyckligt lottad…
Mina andra bloggar
