Vilket skivomslag tycker du är snyggast?
]]>
Vilket skivomslag tycker du är snyggast?
]]>Vilket tror [...]]]>
Vilket tror ni är det korrekta?
Från Wikipedia
“Purple Haze” is a 1967 song by The Jimi Hendrix Experience.
Purple Haze may also refer to:
- Purple Haze, a song by Groove Armada from the 2002 album Lovebox
- Purple Haze, a large run of high quality LSD produced in 1966 by Owsley Stanley
- Purple Haze (film) a 1983 dramedy about a young man expelled from school and subsequently drafted to fight in Vietnam
- Purple Haze (album), a 2004 album by a rapper Cam’ron
- Purple Haze (cannabis), the street name of an alleged high-potency strain of Cannabis sativa
- Purple Haze (Beer), an American beer
- Purple Haze, a ring name of American professional wrestler Mark Lewin
- Purple Haze, a professional wrestler from the New Zealand promotion Kiwi Pro Wrestling
- Purple Haze (Eureka), an episode of Eureka TV series
- Purple Haze (a capella group), a choir at Northwestern University
- Purplehaze, one of 17 colors of the Sonochrome spectrum of pre-tinted film stocks introduced by Kodak
- A slang term for the M-18 violet smoke grenade used by United States armed forces during the Vietnam War
- An expanded version of the Vietcong video game
Låten är ju hyfsat droglrelaterad så jag bettar på att han menade något av följande:
- Purple Haze (cannabis), the street name of an alleged high-potency strain of Cannabis sativa
- Purple Haze, a large run of high quality LSD produced in 1966 by Owsley Stanley
Någon av er därute som vet?
]]>Papa Roach
Disturbed
Buckcherry
Halestorm
På torsdag är det vilodag och det lär behövas kan jag meddela för på fredag är det sedan dags att borda Cinderella, sätta Östersjön i gungning och ge oss ut på Rock at Sea med goda vänner. Mountain, Sator, Lillasyster, Killing Machine, Hellfueled, Hysterica, Blindstone, m.fl. Totalt 17 band.
När Östersjön sedan slutar gunga framåt 15-snåret på lördag och vi kommer tillbaka till Värtan så är det dags för Avenged Sevenfold på Arenan och deras aggressiva hybrid av metal och punk-pop.
Ja och sen behöver jag nog semester ska ni se.
]]>Tidigare har jag sett dom på den årliga Bandit Rock Awards förra året där dom inte bara kammade hem priset som “Årets [...]]]>
Tidigare har jag sett dom på den årliga Bandit Rock Awards förra året där dom inte bara kammade hem priset som “Årets nykomling” utan också utgjorde ett glatt tillskott som ersättare för Raised Fist som åkt på vinterkräksjukan. Såg dom i Kungsan dagen innan Sonisphere. Ska på en Rock X-ningen i november då dom är en av main-akterna och det råkar vara dagen innan vi ska på Avenged Sevenfold där det just blev officiellt att Corroded lirar förband.
Det är väl bara att tacka och le.
]]>http://open.spotify.com/user/jhallqvist/playlist/61n4JHCFtCuPXQ7RRdVRT7]]>
http://open.spotify.com/user/jhallqvist/playlist/61n4JHCFtCuPXQ7RRdVRT7 ]]>
Jag saknar distade gitarrer, dubbla baskaggar och ett högt tempo. Deras musik är lite för mellow för min smak….men publiken på Hovet tyckte nog annorlunda. Stämningen nådde ända upp till jumbotronen.
Jag var ju tvungen att läsa på om [...]]]>
Jag saknar distade gitarrer, dubbla baskaggar och ett högt tempo. Deras musik är lite för mellow för min smak….men publiken på Hovet tyckte nog annorlunda. Stämningen nådde ända upp till jumbotronen.
Jag var ju tvungen att läsa på om bandet och uppfattar absolut varför dom blivit så kända. Dom är duktiga musiker och dom gör sin sak. Tydligen var det sångaren Michael Paulsen som drog ihop bandet 2002. Han ville spela Heavy Metal med en dragning åt Trad Rock och det gör ju Volbeat med besked. Det gjorde också att jag inte helt kunde klura ut sångarens image.
Han är hårt tattuerad som en rocker, har en kotlettfrippa som en Rock-a-Billy-snubbe, svarta baggy slacks, vita hängslen som hänger ner utmed benen från ett svart nitbälte och till det Converse. Han känns som en djävligt eklektisk kille. Och sen läste jag mig till att han älskar Elvis och där tror jag mig hitta i alla fall lite av förklaringen då American Trad Rock är lite South boogie and blues-baserad. Det kanske är därför jag upplever Volbeats sound som en rockig typ av Country.
Volbeat har spelat på flertalet större internationella festivaler, öppnat för bland annat Metallica och Megadeath så ja, okejdå…dom får godkänt.
Nu laddar vi om inför nästa konsert som är Bullet for My Valentine. Hoppas på en lugnare tillställning än förra gången jag såg dom.
]]>Blev så inspirerad efter ett telefonsamtal med Underbara Mr M så jag komponerade ihop en kärleks-tribute-playlist. Enjoy!
]]>
Blev så inspirerad efter ett telefonsamtal med Underbara Mr M så jag komponerade ihop en kärleks-tribute-playlist. Enjoy!
]]>
Vi klafsade runt i leran mellan de två scenerna där banden vi ville se spelade vilket var växelvis på den stora och den lilla. Djävla dåligt upplägg om du frågar mig men av någon konstig anledning så fick varken det eller det pissiga vädret mig på dåligt humör. Jag skrattade mest hela tiden, njöt av trevligt sällskap, rökte cigarr och försökte hålla regnet utanför min regncape.
Sen såg vi Iggy Pop som formligen studsade runt på scen och nere i publikhavet till säkerhetssnubbarnas förtret. Han var lika heroin-deffad som sist jag såg honom 1986 på Brunnsparken i Örebro då han delade scen med vår lokala Lolita Pop.
Bild: Sonisphere
Därefter klafsade vi till stora scenen och såg Alice Cooper som gjorde en superbra spelning. Han verkade ha kul och spexade med halshuggningar och annat. Gillade dock inte hur han höll på och kastade med och förnedrade en “live size”-docka föreställande en kvinna. Förstod inte poängen. Annars rent musikaliskt var det toppen.
Bild: Sonisphere
Sen bar det iväg till lilla scenen och Mütley Crüe som råkade ut för kastvindar och därmed urkass ljud. Vince var skrikigare än vanligt och höll inte helt och hållet. Han sjöng fel och verkade allmänt lite av banan. Vi noterade att Nikki hade lite nya tattueringar, vilket självklart inte är helt konstigt. Funderar själv på att boka tid med hans donna när vi åker på hojsemester i USA nästa sommar.
Bild: Sonisphere
Tommy var sig lik och setupen var exakt samma som när jag senast såg dom i Globen. Vince och Mick kliver av och gör något (vem vet vad) backstage, Tommy kliver fram och jiddrar om Svenska flickor följt av en massa Mother Fuckers, etc. Vi har tydligen vunnit Mother Fuckers of the Year i Stockholm. Sen istället för en Jim Beam flaska som förra gången så kastar han en pet-flaska med vatten på publiken innan han sätter sig bakom trummorna igen och han och Nikki battlar lite innan resten av bandet kommer ut igen. Kul att se att Mr Mars såg kry ut i alla fall.
Bild: Sonisphere
Sen till slut var det dags för Iron Maiden att avsluta och det gjorde dom med besked och det var faktiskt uppehåll under hela spelningen. Det var fantastiskt bra ljud och dom gjorde mycket bra ifrån sig. Klasskillnaden var pinsamt uppenbar i jämförelse med de andra akterna. Här kommer ett smakprov på “Fear of the dark”.
Och när dom sista tonerna klingade ut så tog vi oss ut från Stora Skuggan samtidigt som alla himlens portar öppnade sig och hällde vatten över oss samtidigt som blixtarna lyste upp himlen så att det nästan liknade dagsljus. Vi bestämde oss trots det att promenerade tillbaka till stan via Mc Donald’s, Odenplan istället för att trängas med alla hemvändande rockers. Vi passade på att tvätta våra skor i alla vattenpussar vi kunde hitta och själv avslutade jag kvällen/natten i Fredhälls plaskdam där det 30cm höga vattnet fick tvätta av mig en bit upp på benen. Efter det såg dosorna nästan rena ut och idag har dom efter en maskintvätt återfått livsgnistan även om nitarna kanske är lite rostiga på sina ställen…the things you do for Music!
]]>
Där hade man just anlagt en uppsättning fontäner som gjorde formationer till musik, och när [...]]]>
Där hade man just anlagt en uppsättning fontäner som gjorde formationer till musik, och när jag vandrade runt där i de fantastiska trädgårdsanläggningarna så strömmade den mest underbara opera-duett jag någonsin hört ur högtalarna. Dessa höga vackra röster blandade sig med ljudet från fontänernas porlande vatten. Sedan dess har jag hört den här melodin inom mig och har inte kunnat släppa den. Har letat som en galning efter den och det är inte lätt att återge ett operastycke, believe you me. Men så tittar jag på White Collar (episode 7 season 1) och där är den!!!! MIN duett spelas som bakgrundsmusik när en misstänkt tjuv utfrågas om var han befann sig vid ett speciellt tillfälle.
Det här gjorde fan min dag!!!! 
Mina damer och herrar…”Flowers Duet”från Lakme. Så, höj volymen, blunda och njut……
]]>Robyn ‘Dancing On My Own’ (Official Video) from Robyn on Vimeo.
]]>Robyn ‘Dancing On My Own’ (Official Video) from Robyn on Vimeo.
]]>Någon som gillar Kate Nash? I så fall spelar hon den 13 september på Tyrol.
Joshua Radin vill jag verkligen se, hans röst är förförande vacker och hans texter får mig att gråta. Han spelar den 30 september på [...]]]>
Någon som gillar Kate Nash? I så fall spelar hon den 13 september på Tyrol.
Joshua Radin vill jag verkligen se, hans röst är förförande vacker och hans texter får mig att gråta. Han spelar den 30 september på Debaser Medis.
Och till sist men inte minst, Suede, som kliver på Cirkus scen den 1 december.
Sen ryktas det om att Sonic Syndicate är på gång också men jag hittar inget om det just nu men då är jag ju gjuten. Du med kanske? =)
]]>Mina hörlurar på jobbet är spruckna (för hög musik antar jag) och mina lurar till telefonen är superdåliga så jag håller på och testar ett klassiskt utformat headset från svenska v-JAYS som visar sig vara alldeles fantastiskt.
Vad jag förstår så är dessa lurar musikervalet nummer ett och om jag [...]]]>
Mina hörlurar på jobbet är spruckna (för hög musik antar jag) och mina lurar till telefonen är superdåliga så jag håller på och testar ett klassiskt utformat headset från svenska v-JAYS som visar sig vara alldeles fantastiskt.
Vad jag förstår så är dessa lurar musikervalet nummer ett och om jag vore en person som kunde ljud på en sådan nivå hade jag säkert uttryckt sig i still med “Ljudet är högupplöst genom hela registret och bjuder på en klar och tydlig diskant, pulserande mellanregister och en bas att räkna med“. Men nu är jag en helt vanlig ljudlyssnare och det som är väsentligt för mig är hur lurarna återger basen. Det är liksom beatet, pulsen i musiken.
Bas är centralt för mig när det kommer till musik…ja inte bara för mig antar jag utan för alla som lyssnar på musik. Det jag menar är att jag är en sucker för hård bas och basåtergivningen i dom här lurarna är fantastisk. Jag hör ett rent och klart ljud. Passformen är riktigt skön och omsluter öronen på ett bra sätt. De sitter stabilt på huvudet med ett jämt och fint tryck, vilket gör att de mjuka kuddarna sluter till om örat. Det medföljer även extra skumgummiinlägg och dom dämpar ljudläckaget avsevärt men inte helt. Mina kollegor klagar så jag kan inte spela så högt som jag vill eller som lurarna klarar.
Jag transporterar mina v-JAYS mellan jobbet och hemmet så det är toppen att dom är hopfällbara. Storleken justeras enkelt och något som jag verkligen gillar är den lilla förlängningskabeln med en konverterare till iPhone-uttaget. På så sätt kan jag använda lurarna både på datorn och till iPhonen. Smutt.
Rent utseendemässigt har lurarna en 80-tals grej på gång med sitt klassiska headphones-utseende. Jag som tjej kan ju tycka att det vore kul med något som inte stökar till frippan men då skulle dom å andra sidan säkert inte sitta lika bra. Man kan inte få allt här i livet. Men jag skulle nog ta och testa v-JAYS in-ear-varianter också.
Jag kan verkligen rekommendera dom här lurarna. Mina v-JAYS rocks!
Specifikation
Lightweight headphone design with heavy duty bass speakers. Comfortable to wear and foldable for easy transportation
Y-connector
3.5mm stereo mini-plug
iPhone 2G/3G compatible extension cord 0 cm
59 gram
Vi kom hursomhelst fram sent om sider, stuvade in oss i huset där 50 (ja du läste rätt) personer bodde. Det var 10 st våningssängar huller om buller bara i vardagsrummet där vi sov. Ja sedan korkade även jag upp och kvällen var igång. Vi hade inga biljetter till onsdagens konserter så vi hängde i en bar utanför själva festivalområdet där vi sprang på en massa kul folk. Bland annat ett par holländska bröder (bikers/sjömän vilket dom själva påpekade var värsta sortens män) som skulle hoja upp till Nordkap. Vi var ju fler som påpekade att dom måste vara galna! Till slut stannade dom två dagar på festivalen innan dom drog vidare. Vi lär säkert träffa på dom igen i sommar för det vankas fest i Norge (med G).
Dag två vaknade vi i toppform, taggade som tusan och efter en toppenfin frulle bestående av ägg, te/kaffe, mackor, fil, och jos för 40:- var det tre förväntansfulla brudar som skulle hämta ut sina biljetter/festivalband….och det skulle alla andra med 3-dagarsbiljett också.
Och som ni ser på bilden här under så var det just den briljanta idén som alla andra också fått. Här ser ni ungefär halva kön.
Miss Å hittade självklart ett par stövlar =)
Och Miss N hittade en klockren men inte helt godkänd förkromad kruka.
När vi äntligen kom in så hade Stone Sour redan börjat. Det var det första bandet jag laddat för så det var lite surt att jag missade starten men bättre planering av biljettuthämtning till nästa år.
Som ni ser hade sångaren och hela bandet en laid back stil, och tyvärr höll dom inte ihop konserten alls. Eller i alla fall inte i paritet med mina förväntningar. Det saknades stuns, dom hade inget mellansnack (vilket inte alltid behövs men som här hade gjort susen) och det uppstod tystnader på säkert 30-40 sekunder mellan låtarna och ingen ens klinkade på ett instrument eller kommunicerade med oss i publiken. Mycket dåligt liveband får jag säga. Det kändes mest som att dom repade. Ja och här nere ser ni t.o.m hur sångaren sitter ner och sjunger (!)
På tal om laid back så tyckte inte jag att jag nödvändigtvis var tvungen att SE Stone Sour utan att det räckte gott och väl med att höra dom så vi gick längst bak, la oss på gräset och drack lite öl. Soft.
Dom här tjejerna skapade lite uppståndelse med sina minimala röda lackmunderingar så Miss N passade på att linslusa med dom.
Vi träffade en hel rad jättehärliga människor som vi hängde med hela helgen och resten av festivalen. Här har vi Mr A från Götet. Två meter långt med svällande muskler, långt glänsande svart hår och världens humor och supertrevlig.
Tyvärr är det alltid för lång kö till Bajamaja och jag är för pryd (tro’t eller ej) för att sätta mig utanför. Dock var det en tjej i sällskapet som inte fegade ur när det väl knep och hon fick den härliga kommentaren -”tack för ett bra fotografi” när hon var klar och drog upp byxorna. HAHAHAHA.
Annars var det många bra band även om spellistan inte var lika bra som tidigare år. Den jag blev mest överrumplad över var Gary Moore. Fisatan vad bra det var!
Och som ni ser var det aldrig en tråkig sekund =)
Dio Tribute med tal och tyst minut. Såg ett och annat vått öga och det berodde inte på regnet kan jag meddela.
Mellan konserterna och när det regnade för mycket satt vi i husbussen som var parkerad innanför nasarnas stånd och mös.
Dan Reed
Dio Tribute av Dan Reed (ber om ursäkt men jag är inte så haj på att redigera filmer så jag kan tyvärr inte ställa den här filmen på rätt ända så ni får ta det för vad det är men jag hade i alla fall ståpäls.)
Aerosmith rockade loss och hade energi efter alla dessa år. Det såg ut som att dom hade kul på scen eller så är dom så tajta att dom med lätthet drar av en spelning i sömnen.
Miss Å och jag softar mellan spelsetten och regnskurarna.
Här kastar vi paj på varandra i all välmening =)
Världens bästa Mr T som följde mig hem på kvällarna. Även dom jag inte riktigt kommer ihåg i detalj. Se film ovan =)
Det kan vara jobbigt att vara på festival…..
Äta bör man så det blev väl mest det som var tillgängligt. Petade i mig mitt livs första Langos. Behöver inte upprepa den övningen.
Jan, en av de holländska bröderna som vi träffade första kvällen. Spenderade 6 månader om året på deras båt och 6 månader på hojen. Trist liv men någon måste ju göra det.
Folk i alla åldrar rockade loss.
Och helt plötligt dök min gamla vän Mr T upp i vimlet. Har inte setts på säkert 15 år men han var sig lik till sättet men med lite mindre hår. Skitkul att träffa honom och han kände Miss N på något invecklat sätt.
Cinderella var en total nostalgitripp och inget mer…
Sköna Mr M från mina hemtrakter dök upp. Lär ses i konsertvimlet snart igen.
Ett par Uppsalabor med hjärtat på rätt ställe. Vi skulle tagit varandras nr men det blev liksom inte av där i röran. Vi hade totalt samma musiksmak så det hade varit trevliga konsertkompisar.
Dio tributes dök upp lite över allt.
Partygänget
Billy idol gav nytt ansikte åt Rock á Billy…drag men inte så musikaliskt bra som ni märker på den här filmen. Han måste väl närma sig de 60 va?!
Festivalens absoluta besvikelse var väl i alla fall Guns and Fuckn’ Roses som lät oss vänta i 50 minuter. Vi buade ut honom och gick därifrån. Vilka djävla divalater från en hasbeen som spelar i vad som känns som ett coverband. Nej istället gick vi och tittade på Stratovarius som ägde och som faktiskt ville stå på scen och uppträda. Vad jag kunde se så hade dom ingen bas utan en basgitarr så deras sound var lite speciellt. Jag var överlycklig. Härligt att upptäcka ett nytt band!
Ja sen var festivalen slut för det här året. På söndagen styrde vi kosan mot Stockholm igen och efter 9 timmar i bilen var vi äntligen hemma. På måndagen hade jag mer eller mindre tappat rösten (efter allt skrikande och överröstande) och var seriöst bakis ända till onsdag förmiddag. Men…jag skulle inte tveka att göra om det nästa helg.
Dio och Malmsten
Och så originalet
Dio och Malmsten
Och så originalet