Currently viewing the category:
"Ståpäls"
Det var en fullständigt magisk kväll på Ullevi och lätt den bästa Metallica-spelning jag varit på hittills och det här blev min fjärde i raden. Så djävla braaaaa! Kunde även konstatera att den lille dansken (Lars) inte längre har något hår och att James har backslick.
Helt ok Setlist (saknade dock Whiplash)
MAIN SET
1. Hit the Lights
2. Master of Puppets
3. The Shortest Straw
4. Seek & Destroy
5. Welcome Home (Sanitarium)
6. Ride the Lightning
7. The Memory Remains
8. All Nightmare Long
9. Sad But True
10. The Call of Ktulu
11. One
12. For Whom the Bell Tolls
13. Blackened
14. Fade to Black
15. Enter Sandman
ENCORE
16. Am I Evil? (w/ Megadeth & Anthrax)
17. Damage, Inc.
18. Creeping Death
Metallica avslutade med sina stora svarta badbollar precis som förra Death Magnetic-spelningen jag var på. Såg flera väldigt glada medelålders män med badboll under armen när spelningen var över. Tror det kommer förekomma en och annan svart Metallica-badboll på de Svenska badstränderna i år.
Bild från Ullevi: http://www.metallica.com
Ullevi var packat med glada metall-fans och förutom Metallica var det kul att se Megadeth, det enda av Big 4 som jag inte ännu hade sett. Och det var riktigt mäktigt att se alla fyra banden inta scenen tillsammans.
Bilder från Ullevi:metallica.com
/Jennifer, som tyckte det var riktigt kul att se dom igen med Magnus som inte riktigt har konverterat från Sleez till Trash.
Är det inte häftigt med sådana där möten där man helt plötsligt står ansikte mot ansikte med någon som så otroligt väl matchar alla önskningar man kan ha?! När man känner igen sig själv i den andres åsikter, känslor och önskningar. När allt ställs på sin spets, tippar över och landar precis där det borde. Känslan är överväldigande och totalt ashäftig!
Kom till Universitetet vid 12-snåret och tappade ganska raskt bort dom jag gick dit med. Inte helt lätt att hitta varandra igen med 47.000 personer på plats. Men, jag är en stor kicka så jag såg tre band själv (Anthrax, Hammerfall och Slayer) innan jag lyckades få tag på Mr P och grabbarna jag såg Maiden med 2008 då under helt andra väderförhållanden. Telefonnätet låg nere mer eller mindre hela tiden så det var bara ren tur om man fick iväg ett textmeddelande då och då. Vid det här laget kommer det nog inte som någon nyhet att hela Stora Skuggan förvandlades till en leråker på nolltid. Bitvis spöregnade det horisontellt så jag var blöt upp till ljumskarna.
Vi klafsade runt i leran mellan de två scenerna där banden vi ville se spelade vilket var växelvis på den stora och den lilla. Djävla dåligt upplägg om du frågar mig men av någon konstig anledning så fick varken det eller det pissiga vädret mig på dåligt humör. Jag skrattade mest hela tiden, njöt av trevligt sällskap, rökte cigarr och försökte hålla regnet utanför min regncape.
Sen såg vi Iggy Pop som formligen studsade runt på scen och nere i publikhavet till säkerhetssnubbarnas förtret. Han var lika heroin-deffad som sist jag såg honom 1986 på Brunnsparken i Örebro då han delade scen med vår lokala Lolita Pop.
Bild: Sonisphere
Därefter klafsade vi till stora scenen och såg Alice Cooper som gjorde en superbra spelning. Han verkade ha kul och spexade med halshuggningar och annat. Gillade dock inte hur han höll på och kastade med och förnedrade en “live size”-docka föreställande en kvinna. Förstod inte poängen. Annars rent musikaliskt var det toppen.
Bild: Sonisphere
Sen bar det iväg till lilla scenen och Mütley Crüe som råkade ut för kastvindar och därmed urkass ljud. Vince var skrikigare än vanligt och höll inte helt och hållet. Han sjöng fel och verkade allmänt lite av banan. Vi noterade att Nikki hade lite nya tattueringar, vilket självklart inte är helt konstigt. Funderar själv på att boka tid med hans donna när vi åker på hojsemester i USA nästa sommar.
Bild: Sonisphere
Tommy var sig lik och setupen var exakt samma som när jag senast såg dom i Globen. Vince och Mick kliver av och gör något (vem vet vad) backstage, Tommy kliver fram och jiddrar om Svenska flickor följt av en massa Mother Fuckers, etc. Vi har tydligen vunnit Mother Fuckers of the Year i Stockholm. Sen istället för en Jim Beam flaska som förra gången så kastar han en pet-flaska med vatten på publiken innan han sätter sig bakom trummorna igen och han och Nikki battlar lite innan resten av bandet kommer ut igen. Kul att se att Mr Mars såg kry ut i alla fall.
Bild: Sonisphere
Sen till slut var det dags för Iron Maiden att avsluta och det gjorde dom med besked och det var faktiskt uppehåll under hela spelningen. Det var fantastiskt bra ljud och dom gjorde mycket bra ifrån sig. Klasskillnaden var pinsamt uppenbar i jämförelse med de andra akterna. Här kommer ett smakprov på “Fear of the dark”.
Och när dom sista tonerna klingade ut så tog vi oss ut från Stora Skuggan samtidigt som alla himlens portar öppnade sig och hällde vatten över oss samtidigt som blixtarna lyste upp himlen så att det nästan liknade dagsljus. Vi bestämde oss trots det att promenerade tillbaka till stan via Mc Donald’s, Odenplan istället för att trängas med alla hemvändande rockers. Vi passade på att tvätta våra skor i alla vattenpussar vi kunde hitta och själv avslutade jag kvällen/natten i Fredhälls plaskdam där det 30cm höga vattnet fick tvätta av mig en bit upp på benen. Efter det såg dosorna nästan rena ut och idag har dom efter en maskintvätt återfått livsgnistan även om nitarna kanske är lite rostiga på sina ställen…the things you do for Music!
För ett och ett halvt år sedan besökte jag min mor och styvfar när dom hyrde ett hus i bergen utanför Nice ett par månader. Bland annat besökte vi la Villa Ephrussi de Rothschild i Cap Ferrat.
Där hade man just anlagt en uppsättning fontäner som gjorde formationer till musik, och när jag vandrade runt där i de fantastiska trädgårdsanläggningarna så strömmade den mest underbara opera-duett jag någonsin hört ur högtalarna. Dessa höga vackra röster blandade sig med ljudet från fontänernas porlande vatten. Sedan dess har jag hört den här melodin inom mig och har inte kunnat släppa den. Har letat som en galning efter den och det är inte lätt att återge ett operastycke, believe you me. Men så tittar jag på White Collar (episode 7 season 1) och där är den!!!! MIN duett spelas som bakgrundsmusik när en misstänkt tjuv utfrågas om var han befann sig vid ett speciellt tillfälle.
Det här gjorde fan min dag!!!! 
Mina damer och herrar…”Flowers Duet”från Lakme. Så, höj volymen, blunda och njut……
Ja vad ska man säga….det har varit en toppenhelg på Sweden Rock i Sölvesborg. Efter 8 (!) timmar i bil kom vi till Sölves och efter ytterligare två timmars snurrande runt stan/byn för att hitta rondellen där man svänger av till Norje så var vi framme. Mina två färdkamrater var ordentligt överförfriskade när vi kom ner. Jag hade tagit över ratten i Jönköping och dom andra korkade upp…tror fan dom slängde korken också för det var liksom ingen hejd på dom.
Vi kom hursomhelst fram sent om sider, stuvade in oss i huset där 50 (ja du läste rätt) personer bodde. Det var 10 st våningssängar huller om buller bara i vardagsrummet där vi sov. Ja sedan korkade även jag upp och kvällen var igång. Vi hade inga biljetter till onsdagens konserter så vi hängde i en bar utanför själva festivalområdet där vi sprang på en massa kul folk. Bland annat ett par holländska bröder (bikers/sjömän vilket dom själva påpekade var värsta sortens män) som skulle hoja upp till Nordkap. Vi var ju fler som påpekade att dom måste vara galna! Till slut stannade dom två dagar på festivalen innan dom drog vidare. Vi lär säkert träffa på dom igen i sommar för det vankas fest i Norge (med G).
Dag två vaknade vi i toppform, taggade som tusan och efter en toppenfin frulle bestående av ägg, te/kaffe, mackor, fil, och jos för 40:- var det tre förväntansfulla brudar som skulle hämta ut sina biljetter/festivalband….och det skulle alla andra med 3-dagarsbiljett också.
Och som ni ser på bilden här under så var det just den briljanta idén som alla andra också fått. Här ser ni ungefär halva kön.
Miss Å hittade självklart ett par stövlar =)
Och Miss N hittade en klockren men inte helt godkänd förkromad kruka.
När vi äntligen kom in så hade Stone Sour redan börjat. Det var det första bandet jag laddat för så det var lite surt att jag missade starten men bättre planering av biljettuthämtning till nästa år.
Som ni ser hade sångaren och hela bandet en laid back stil, och tyvärr höll dom inte ihop konserten alls. Eller i alla fall inte i paritet med mina förväntningar. Det saknades stuns, dom hade inget mellansnack (vilket inte alltid behövs men som här hade gjort susen) och det uppstod tystnader på säkert 30-40 sekunder mellan låtarna och ingen ens klinkade på ett instrument eller kommunicerade med oss i publiken. Mycket dåligt liveband får jag säga. Det kändes mest som att dom repade. Ja och här nere ser ni t.o.m hur sångaren sitter ner och sjunger (!)
På tal om laid back så tyckte inte jag att jag nödvändigtvis var tvungen att SE Stone Sour utan att det räckte gott och väl med att höra dom så vi gick längst bak, la oss på gräset och drack lite öl. Soft.
Dom här tjejerna skapade lite uppståndelse med sina minimala röda lackmunderingar så Miss N passade på att linslusa med dom.
Vi träffade en hel rad jättehärliga människor som vi hängde med hela helgen och resten av festivalen. Här har vi Mr A från Götet. Två meter långt med svällande muskler, långt glänsande svart hår och världens humor och supertrevlig.
Tyvärr är det alltid för lång kö till Bajamaja och jag är för pryd (tro’t eller ej) för att sätta mig utanför. Dock var det en tjej i sällskapet som inte fegade ur när det väl knep och hon fick den härliga kommentaren -”tack för ett bra fotografi” när hon var klar och drog upp byxorna. HAHAHAHA.
Annars var det många bra band även om spellistan inte var lika bra som tidigare år. Den jag blev mest överrumplad över var Gary Moore. Fisatan vad bra det var!
Och som ni ser var det aldrig en tråkig sekund =)
Dio Tribute med tal och tyst minut. Såg ett och annat vått öga och det berodde inte på regnet kan jag meddela.
Mellan konserterna och när det regnade för mycket satt vi i husbussen som var parkerad innanför nasarnas stånd och mös.
Dan Reed
Dio Tribute av Dan Reed (ber om ursäkt men jag är inte så haj på att redigera filmer så jag kan tyvärr inte ställa den här filmen på rätt ända så ni får ta det för vad det är men jag hade i alla fall ståpäls.)
Aerosmith rockade loss och hade energi efter alla dessa år. Det såg ut som att dom hade kul på scen eller så är dom så tajta att dom med lätthet drar av en spelning i sömnen.
Miss Å och jag softar mellan spelsetten och regnskurarna.
Här kastar vi paj på varandra i all välmening =)
Världens bästa Mr T som följde mig hem på kvällarna. Även dom jag inte riktigt kommer ihåg i detalj. Se film ovan =)
Det kan vara jobbigt att vara på festival…..
Äta bör man så det blev väl mest det som var tillgängligt. Petade i mig mitt livs första Langos. Behöver inte upprepa den övningen.
Jan, en av de holländska bröderna som vi träffade första kvällen. Spenderade 6 månader om året på deras båt och 6 månader på hojen. Trist liv men någon måste ju göra det.
Folk i alla åldrar rockade loss.
Och helt plötligt dök min gamla vän Mr T upp i vimlet. Har inte setts på säkert 15 år men han var sig lik till sättet men med lite mindre hår. Skitkul att träffa honom och han kände Miss N på något invecklat sätt.
Cinderella var en total nostalgitripp och inget mer…
Sköna Mr M från mina hemtrakter dök upp. Lär ses i konsertvimlet snart igen.
Ett par Uppsalabor med hjärtat på rätt ställe. Vi skulle tagit varandras nr men det blev liksom inte av där i röran. Vi hade totalt samma musiksmak så det hade varit trevliga konsertkompisar.
Dio tributes dök upp lite över allt.
Partygänget
Billy idol gav nytt ansikte åt Rock á Billy…drag men inte så musikaliskt bra som ni märker på den här filmen. Han måste väl närma sig de 60 va?!
Festivalens absoluta besvikelse var väl i alla fall Guns and Fuckn’ Roses som lät oss vänta i 50 minuter. Vi buade ut honom och gick därifrån. Vilka djävla divalater från en hasbeen som spelar i vad som känns som ett coverband. Nej istället gick vi och tittade på Stratovarius som ägde och som faktiskt ville stå på scen och uppträda. Vad jag kunde se så hade dom ingen bas utan en basgitarr så deras sound var lite speciellt. Jag var överlycklig. Härligt att upptäcka ett nytt band!
Ja sen var festivalen slut för det här året. På söndagen styrde vi kosan mot Stockholm igen och efter 9 timmar i bilen var vi äntligen hemma. På måndagen hade jag mer eller mindre tappat rösten (efter allt skrikande och överröstande) och var seriöst bakis ända till onsdag förmiddag. Men…jag skulle inte tveka att göra om det nästa helg.
I fredags hängde jag på Sweden Rock-grabbarna på SM-finalen i Battle of the tribute bands på Tyrol. Jag hade inga större förväntningar på kvällen och min inställning var lite i stil med “En hel kväll fylld med Covers….Hur kul kan det va?” Och kanske just därför blev det en otroligt lyckad kväll. Jag hade verkligen svinkul. Jag och Tommy stod längst fram och hoppade av ren lycka till tributes för Metallica, Rage Against The Machine, Led Zeppelin, Heart, Accept, Mötley Crüe och Queen. Det var fantastiskt hög stämning och publiken drog igång en Mosh-pit som jag gjorde allt för att inte dras in i, vilket är mer eller mindre omöjlig när man står längst fram och redan hoppar.
Ja det var en lyckad kväll. Kände mig en aning överserverad på lördagen när jag vaknade (skyll sig själv) så lördagen blev extremt lugn, blev bjuden på middag hos Mr O och underbart söta lilla Miss N (som väldigt subtilt påpekade fram emot 21-snåret…”Pappa, jag vill att dom ska gå”. Hahaha…Dom är ju för underbara dom små liven). Söndagen innehöll träning och allmänt slappande i soffan med en kelsjuk Doris. Ja det var väl den helgen i runda slängar. Sweet!
Mina andra bloggar
