Currently viewing the category:
"Vardagsedge"
Vi besökte Leva Kungslador utanför Visby idag. Till och med på håll utstrålar platsen lugn och ro med sina naturmaterial, dova färger och återvunna prylar.
Leva drivs av ett gäng människor som gått samman om ett koncept som baseras på att det både går att vara snäll mot jorden och naturen samtidigt som vi kan njuta av det goda här i världen. Några medverkande är de som även ligger bakom det framgångsrika butikskonceptet Granit.
Vi stöter på en kvinna i matsalen som ser oss beundra den bruna slitna grislampan som hänger över den dignande lunchbuffén. Magnus nämner att han har tre stycken och hon replikerar att hon “dammsugit” Gotland efter grislampor och att det nu inte finns en enda kvar. Den som hänger över buffén har en prislapp där det står 1100:-. Helt överkomligt om man utgår från vad dom går för på Tradera.
Vi beställer fika och sätter oss i deras fina uterum där det är lä och solskydd. Bakverken smakar naturligtvis toppen och är tillverkade av ekologiska ingredienser precis som den chokladdryck på laktosfri mjölk som jag dricker.
Här skulle man kunna bli sittandes i timmar men vi köper med oss två olivträd på kruka och ett gott Levain-bröd och styr tillbaka till Visby. Vi lär komma tillbaka hit under vår tid på ön.
Magnus bestämde sig för att göra en pannkakstårta med vaniljsockrad grädde (laktosfri såklart), hemlagad rabarberkräm och så lite vaniljsocker i pannkakssmeten (även den gjord på laktosfri mjölk). Han varvade fyllningarna mellan de lövtunna pannkisarna och nu står hela fina tårtan i kylen och drar lite. Sedan ska den avnjutas på altanen med Magnus mormor Tyra.
Magnus tog med mig ut på landet utanför Nyköping där det finns en sötvattenskälla som är synnerligen otillgänglig. Men vägen dit är vacker. Förbi ladugårdar, hagar och dammiga grusvägar kantade av doftande prästkragar.
Genom vad som tycktes som en skog av gigantiska groblads-liknande växter. Över en spång och så lite mer groblad så var vi framme.
Magnus fyllde några flaskor med det klara vattnet från källan. Det smakade som vatten gör mest, inget…och jag antar att det är mineralrikt så som det puttrade på i den där lilla källan.
Doris hade husse under uppsikt, som vanligt när han går en bit ifrån oss.
En riktigt cool upplevelse, min första sötvattenskälla 
“Med sina tio råsegel och tre försegel är briggen Tre Kronor af Stockholm ett äkta råtacklat fartyg ett vackert och välseglande skepp med rötter i 1800-talet på väg mot äventyr under 2000-talet”. Ja så beskrivs skeppet vi seglade ut i skärgården med.
Jag har testat det mesta, råttfärgat, blonderat, mörkbrunt men aldrig rött. Kanske är dags tänker jag. Mitt hår plockar upp röda pigment snabbare än jag kan säga Horatio Caine så varför inte låta det göra det. Inser att det finns otroligt många olika röda nyanser så jag får väl ta och lägga mitt hår i händerna på min Über-kompetenta frisör Jeanette på Svartensgatan 7. Bara det inte blir morotsrött så får jag väl vara nöjd. Men ska man gå på en ljusare röd ton som vackra Blake här ovan eller på en djupare mahogny? Dessa val gör mig gråhårig. Vad tror ni, kommer jag passa i rött?
Guillaume Nery är världsmästare i Fridykning och här gör han ett undervattens-base jump från Dean’s Blue Hole på Bahamas och faller mot botten…utan tuber.
Ja vad ska man säga….det har varit en toppenhelg på Sweden Rock i Sölvesborg. Efter 8 (!) timmar i bil kom vi till Sölves och efter ytterligare två timmars snurrande runt stan/byn för att hitta rondellen där man svänger av till Norje så var vi framme. Mina två färdkamrater var ordentligt överförfriskade när vi kom ner. Jag hade tagit över ratten i Jönköping och dom andra korkade upp…tror fan dom slängde korken också för det var liksom ingen hejd på dom.
Vi kom hursomhelst fram sent om sider, stuvade in oss i huset där 50 (ja du läste rätt) personer bodde. Det var 10 st våningssängar huller om buller bara i vardagsrummet där vi sov. Ja sedan korkade även jag upp och kvällen var igång. Vi hade inga biljetter till onsdagens konserter så vi hängde i en bar utanför själva festivalområdet där vi sprang på en massa kul folk. Bland annat ett par holländska bröder (bikers/sjömän vilket dom själva påpekade var värsta sortens män) som skulle hoja upp till Nordkap. Vi var ju fler som påpekade att dom måste vara galna! Till slut stannade dom två dagar på festivalen innan dom drog vidare. Vi lär säkert träffa på dom igen i sommar för det vankas fest i Norge (med G).
Dag två vaknade vi i toppform, taggade som tusan och efter en toppenfin frulle bestående av ägg, te/kaffe, mackor, fil, och jos för 40:- var det tre förväntansfulla brudar som skulle hämta ut sina biljetter/festivalband….och det skulle alla andra med 3-dagarsbiljett också.
Och som ni ser på bilden här under så var det just den briljanta idén som alla andra också fått. Här ser ni ungefär halva kön.
Miss Å hittade självklart ett par stövlar =)
Och Miss N hittade en klockren men inte helt godkänd förkromad kruka.
När vi äntligen kom in så hade Stone Sour redan börjat. Det var det första bandet jag laddat för så det var lite surt att jag missade starten men bättre planering av biljettuthämtning till nästa år.
Som ni ser hade sångaren och hela bandet en laid back stil, och tyvärr höll dom inte ihop konserten alls. Eller i alla fall inte i paritet med mina förväntningar. Det saknades stuns, dom hade inget mellansnack (vilket inte alltid behövs men som här hade gjort susen) och det uppstod tystnader på säkert 30-40 sekunder mellan låtarna och ingen ens klinkade på ett instrument eller kommunicerade med oss i publiken. Mycket dåligt liveband får jag säga. Det kändes mest som att dom repade. Ja och här nere ser ni t.o.m hur sångaren sitter ner och sjunger (!)
På tal om laid back så tyckte inte jag att jag nödvändigtvis var tvungen att SE Stone Sour utan att det räckte gott och väl med att höra dom så vi gick längst bak, la oss på gräset och drack lite öl. Soft.
Dom här tjejerna skapade lite uppståndelse med sina minimala röda lackmunderingar så Miss N passade på att linslusa med dom.
Vi träffade en hel rad jättehärliga människor som vi hängde med hela helgen och resten av festivalen. Här har vi Mr A från Götet. Två meter långt med svällande muskler, långt glänsande svart hår och världens humor och supertrevlig.
Tyvärr är det alltid för lång kö till Bajamaja och jag är för pryd (tro’t eller ej) för att sätta mig utanför. Dock var det en tjej i sällskapet som inte fegade ur när det väl knep och hon fick den härliga kommentaren -”tack för ett bra fotografi” när hon var klar och drog upp byxorna. HAHAHAHA.
Annars var det många bra band även om spellistan inte var lika bra som tidigare år. Den jag blev mest överrumplad över var Gary Moore. Fisatan vad bra det var!
Och som ni ser var det aldrig en tråkig sekund =)
Dio Tribute med tal och tyst minut. Såg ett och annat vått öga och det berodde inte på regnet kan jag meddela.
Mellan konserterna och när det regnade för mycket satt vi i husbussen som var parkerad innanför nasarnas stånd och mös.
Dan Reed
Dio Tribute av Dan Reed (ber om ursäkt men jag är inte så haj på att redigera filmer så jag kan tyvärr inte ställa den här filmen på rätt ända så ni får ta det för vad det är men jag hade i alla fall ståpäls.)
Aerosmith rockade loss och hade energi efter alla dessa år. Det såg ut som att dom hade kul på scen eller så är dom så tajta att dom med lätthet drar av en spelning i sömnen.
Miss Å och jag softar mellan spelsetten och regnskurarna.
Här kastar vi paj på varandra i all välmening =)
Världens bästa Mr T som följde mig hem på kvällarna. Även dom jag inte riktigt kommer ihåg i detalj. Se film ovan =)
Det kan vara jobbigt att vara på festival…..
Äta bör man så det blev väl mest det som var tillgängligt. Petade i mig mitt livs första Langos. Behöver inte upprepa den övningen.
Jan, en av de holländska bröderna som vi träffade första kvällen. Spenderade 6 månader om året på deras båt och 6 månader på hojen. Trist liv men någon måste ju göra det.
Folk i alla åldrar rockade loss.
Och helt plötligt dök min gamla vän Mr T upp i vimlet. Har inte setts på säkert 15 år men han var sig lik till sättet men med lite mindre hår. Skitkul att träffa honom och han kände Miss N på något invecklat sätt.
Cinderella var en total nostalgitripp och inget mer…
Sköna Mr M från mina hemtrakter dök upp. Lär ses i konsertvimlet snart igen.
Ett par Uppsalabor med hjärtat på rätt ställe. Vi skulle tagit varandras nr men det blev liksom inte av där i röran. Vi hade totalt samma musiksmak så det hade varit trevliga konsertkompisar.
Dio tributes dök upp lite över allt.
Partygänget
Billy idol gav nytt ansikte åt Rock á Billy…drag men inte så musikaliskt bra som ni märker på den här filmen. Han måste väl närma sig de 60 va?!
Festivalens absoluta besvikelse var väl i alla fall Guns and Fuckn’ Roses som lät oss vänta i 50 minuter. Vi buade ut honom och gick därifrån. Vilka djävla divalater från en hasbeen som spelar i vad som känns som ett coverband. Nej istället gick vi och tittade på Stratovarius som ägde och som faktiskt ville stå på scen och uppträda. Vad jag kunde se så hade dom ingen bas utan en basgitarr så deras sound var lite speciellt. Jag var överlycklig. Härligt att upptäcka ett nytt band!
Ja sen var festivalen slut för det här året. På söndagen styrde vi kosan mot Stockholm igen och efter 9 timmar i bilen var vi äntligen hemma. På måndagen hade jag mer eller mindre tappat rösten (efter allt skrikande och överröstande) och var seriöst bakis ända till onsdag förmiddag. Men…jag skulle inte tveka att göra om det nästa helg.
Mina andra bloggar
