Jag har alltid kameran i högsta hugg och det har gått så långt att Lexie spontanler när hon ser kameran. Inte konstigt i och för sig att hon kiknar av skratt för jag gör massor med fåniga ljud och miner när jag ska fotografera henne. Antar att hon förknippar kameran med något lustfyllt…än så länge i alla fall.

Jag har samlat mina foton på Lexie i en fotobok och det har blivit två hittills, en varje kvartal. Tycker det är ett så bra sätt att samla mina minnen på för det är ju inte så ofta man framkallar pappersfoton längre och sätter in i traditionella fotoalbum. Vi får se om jag klarar av att vara lika ambitiös varje kvartal men det är målet.

Hur kul vore det inte att ha massor med bilder och filmer från sin barndom. Jag har inte det och vill verkligen att Lexie ska kunna bläddrar i dessa fotoböcker och ta del av hur hennes första år var.

Och nu när jag skriver detta får jag en riktig nostalgitripp och tänker på hur jag framkallade de gamla 24 eller 36-rullarna där kanske 2 bilder blev bra. Sedan satte jag in mina foton i ett album. Ett sådant där med en klistrig plastfilm som man drog bort från ett blad i albumet, lade dit bilden och sedan förde tillbaka plasten över bladet. Kommer ni ihåg dom gamla albumen?

Det blev alltid massor med bubblor, hårstrån och annat skrot under den där plastfilmen. Tacka vet jag dagens digitala teknik. En fotobok blir som ett digitalt/analogt album.

Jag har testat ett par olika företag, Önskefoto, Fujidirekt och nu senast Printerpix. Jag kan rekommendera dom alla och håll utkik, det är ofta som de har erbjudanden med 50% på fotoböcker.